Paper short abstract:

This paper intends to highlight the need for research integrating vessels, equipment, individuals, skills, communities, economies, and the landscape, both from heritage content, the qualities and values it might represent in present society, and strategies and methods for managing this heritage.

Paper long abstract:

The maritime heritage describes a diverse area of phenomena, properties and qualities, ranging from objects and activities related to everything from single vessels to the coastal built environments, including the landscapes of land and sea.

During the herring periods on the Swedish west coast at the turn of the century 1800 as well as at the end of the 19th century, the fishing was often operated from shore or through vessels following local construction and design traditions. Apart from increased fishing, the activities also formed a sufficient economic base for establishing more stable communities. During the 20th century with the development of fishing boats into a general international design similar for vessels of Northern Europe, the coastal communities became more diverse with economic activities of different sorts, e.g. shipyards, canneries, community service outfits, etc., the dependence remained however on the base economy of fishing. This context has undergone abrupt changes during the last four decades, with highly modern vessels for operating fishing engaging a minority of the coastal population, turning the communities to development challenges with decreasing and aging population.

This maritime heritage represents the industrial society through its diverse objects, and as a socio-economical system of different activities, as well as the experiences and knowledge of individuals. This paper intends to highlight the need for research integrating vessels, equipment, individuals, skills, communities, economies, and the landscape, both from heritage content, the qualities and values it might represent in present society, and strategies and methods for managing this heritage.

Paper short abstract:

Den 14 december 2021 skrevs nordiska klinkbåtstraditioner in på Unescos representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. I detta konferensbidrag presenteras hur situationen utvecklats för detta kulturarv Sverige jämfört med andra delar av Norden.

Paper long abstract:

Har de svenska klinkbåtstraditionerna varit ett omhuldat eller eftersatt kulturarv? I samband med UNESCO-inskrivningen av nordiska klinkbåtstraditioner har jag observerat att svenskarna tycks ha svårare än övriga nordbor att tolka vad begreppet avser. Mycket av de svenska klinkbåtstraditionerna tycks ha hamnat i en kollektiv glömska. En bakgrund till detta är att det funnits en otydlighet kring vilken eller vilka institutioner som haft eller tagit ansvar för att samla, dokumentera och vårda kulturarv som rör de folkliga klinkbåtstraditionerna i Sverige. Under första halvan av 1900-talet gjordes en del insatser från Nordiska museet, och senare och i mindre omfattning av Sjöhistoriska museet och lokala museer. Klinkbåtstraditionerna kan inte påstås ha haft någon prioriterad roll som kulturarv i Sverige. Under ett flertal år har frågan om bevarande främst legat utanför myndigheterna och aktörerna har främst varit ideella krafter. Detta folkliga engagemang har bidragit till att hålla vissa delar av traditionen levande, men samtidigt har resursbrist medfört att mycket kunskap har förlorats, eller åtminstone fallit i glömska. Detta gäller också bevarande av originalbåtar, som annars skulle ha kunnat fungera som förmedlare av äldre tiders hantverkskunnande. I mitt doktorandprojekt undersöker jag gamla båtar för att försöka rekonstruera och förstå en lokal klinkbåtstradition som fallit i glömska. Ett fåtal bevarade båtar är kärnan av mitt arkivmaterial, kombinerade med arkivmaterial, fotografier och verktyg. I studien arbetar jag med tolkning och rekonstruktion för att återskapa idéer och mönster i den lokala båtbyggartraditionen.

Paper short abstract:

Att det finns gott om gamla bronskanoner på maritima museer kan te sig självklart. Samtidigt kommer många föremål aldrig i närheten av vare sig museer eller utställningar. Det finns därför anledning att dröja lite vid kanonernas museihistoria. Varför finns de egentligen där, och hur kom de dit?

Paper long abstract:

Kanonrören till de bärgade och tillvaratagna bronskanonerna tillverkades och användes för hundratals år sedan. Flera av dem har också varit ombord på välkända stridsskepp (som Vasa, Kronan och Riksäpplet) och inte sällan har de även gått till botten under spektakulära former. De gamla bronskanonernas närvaro på de maritima museerna utgör därmed ett gott exempel på materiell cirkulation. Ett sådant närmande reser ett antal specifika frågor: Varför bärgades många av dessa kanoner från början? Vilka olika motiv har legat bakom de bärgningsprojekt som följt på de tidiga ansträngningarna? Och när började kanoner överhuvudtaget att betraktas som museiföremål och kulturarv?

Den som börjat fundera i dessa banor inser dock snart att det sker en omfattande återanvändning av äldre bronskanoner även utanför museernas väggar. Som lösgjorda och omhändertagna delar av de större skeppen fortsätter kanonerna att röra sig i historien – och i vår egen samtid. Det är ett flerhundraårigt återbruk av anmärkningsvärd omfattning och variation. Genom att rikta blicken mot ett antal kontexter och miljöer där försvunna, återfunna, bärgade och/eller på andra sätt bevarade bronskanoner spelar en viktig roll är avsikten att belysa såväl kulturarvsprocesser, materiellt återbruk och symboliska transformationer. För även om det är samma kanoner fyller de idag helt andra syften än när de en gång fanns ombord på den seglande flottan. Material till presentationen hämtas i första hand från de svenska maritima museernas utställningar och samlingar, men också från andra museer, byggnader och sammanhang.

Paper short abstract:

Papret visar hur byråkrati och natur i förändring bidragit till kräftskivans ständigt re-figurerade nationella symbolladdning, och hur spänningsfältet mellan flodkräftor och signalkräftor tillsammans med skiftningar i natursyn samspelat när kräftskivan kodats som en svensk ritual.

Paper long abstract:

Kräftskivan är sedan 1800-talet en omhuldad tradition i Sverige, där fiskandet och det ritualiserade ätandet ofta pekas ut som ett specifikt nationellt svenskt kulturarv. Detta paper handlar om hur det bottenlevande djuret kräfta har lyfts upp ur dyn och kommit att bli ett uttryck för vad som uppfattas som typiskt svenskt. Papret visar hur kräftskivan re-figurerats symboliskt och formmässigt i takt med att samhälle och natur förändrats. Ett tema rör hur byråkratiska regler bidragit till framväxten av kräftskivan som en tradition. Ett andra tema rör nationsskapande i spänningsfältet mellan den ”inhemska” flodkräftan och den på 1970-talet inplanterade amerikanska signalkräftan och mellan inhemska kokta kräftor kontra importerade dito. Ett tredje tema fokuserar på skiftningar i natursyn från 1800-talets nationalromantik fram till 2000-talets föreställningar om Antropocen. Analysen tar fasta på hur uppfattningar om historiska landskap och svenskhet samspelat med handfasta omständigheter som vattenregleringsprojekt, praktiskt miljöarbete och tillagningsmetoder när kräftskivan kodats som en typisk svensk ritual.