Paper short abstract:

Studien behandlar ett antal kvinnliga överlevande, så kallade ”repatriander” som tvångsinternerades i Sverige 1945–46. Fokus ligger på kvinnornas agens och taktiker för att undslippa internering och återförande till hemlandet.

Paper long abstract:

Studien utspelar sig i ett slutet svenskt interneringsläger för kvinnliga flyktingar, Gunnarpshemmet i Skåne, i bruk 1945–46. Genom att följa internerade som räddats till Sverige med Röda Korsets ”vita bussar” från koncentrationslägret Ravensbrück, belyses invandrarpolitikens könsspecifika institutionella praxis. Specifikt undersöks hur kön och sexualitet i samspel med andra maktordningar formade medborgarskapets gränser för dessa kvinnor.

Med inspiration från Beverly Skeggs tänkande om respektabilitet som ett avgörande kapital för att räknas som medborgare, samt Michel de Certeus begrepp strategi och taktik, är syftet att diskutera kvinnornas olika taktiker för att undgå repatriering och belysa deras agens i mötet med lägermiljön och de svenska myndigheterna. För att komma åt samspelet mellan individ och institution har statliga direktiv, interneringslägrets handlingar, personliga dossierer, brev, vittnesmål och intervjuer kombinerats.

De internerade kom från Norge, Danmark, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Polen. Kvinnor som haft relationer med tyska soldater, befriade koncentrationslägerfångar, judar och katoliker, sammanfördes. Skälen till internering var att de ansågs politiskt riskabla ”observationsärenden”, eller ”disciplinärenden”. Flertalet internerades på sexualmoralisk grund, då de ansågs ”lösaktiga” och ”asociala”, möjligen ett plågsamt eko från koncentrationslägrets, "asoziale". Internationell forskning som lyft fram det sexuella våldet och påtvingade sexarbetet i Ravensbrück har påvisat hur överlevande som ville tala om dessa erfarenheter tystades efter kriget. Studien visar att detta var ett tabubelagt ämne och stigma även i Sverige. Erfarenheter av sexuellt våld förblev avgörande att dölja i kontakterna med svenska myndigheter för att erkännas som ”respektabel” och ett möjligt medborgarsubjekt.

Paper short abstract:

The paper is based on the research and documentation project on the experiences of Finnish volunteers helping refugees and asylum seekers in Finland 2015-2019. I will focus on the experiences related with deportations reflected in interviews and reminiscence writings.

Paper long abstract:

“I am ashamed, every night I apologize to them for my country. And they reply and solace me: ‘It is not your fault, Finnish politics and the decision makers have done this’.” This citation was written by a participant in the memory collection campaign “Encounters“ (https://www.finlit.fi/en/archive/archive-materials-traditional-and-contemporary-culture/encounters#.XLQ2EsRS82w), targeted to volunteers involved with asylum seekers and organized in collaboration with Finnish Literature Society (October 2018 – April 2019). The narrator has maintained contact with the young men who sought asylum in Finland, but have been deported or have left Finland in the fear of deportation.

My paper is based on the research and documentation project on the experiences of Finnish volunteers helping refugees and asylum seekers after the large increase of asylum seekers (32 000 to Finland) in 2015. The first phase was an interview project during the spring term 2017, in collaboration with Sofia Laine. (Laine & Salmi-Niklander 2017), and the second phase was the “Encounters” memory collection campaign. The narrators reflect the different phases in their volunteer process: moments of involvement, dramatic events and frustrating periods of waiting. I will focus on the experiences related with deportations: economical, emotional and juridical support before and after the deportations, and anti-deportation demonstrations. Some narrators are experiences in volunteer work, but for many of them this has been the first experience of political activism.

Paper short abstract:

I detta paper undersöks vilken roll som idén om repatriering spelar för medicinskt gränsarbete och humanitärt flyktingmottagande. Exemplet är hur Sverige år 1945 tog emot ett stort antal flyktingar i samband med andra världskrigets slut.

Paper long abstract:

Andra världskriget har beskrivits som en vattendelare för Sverige i fråga om landets inställning till migration. Under några få år gick Sverige från att vara ett emigrationsland till att bli ett immigrationsland som allt oftare tog emot flyktingar och främmande. Samtidigt byggde mottagandet av de tiotusentals evakuerade och f d koncentrationslägerfångar som under 1945 kom med Vita bussarna och inom ramen för UNRRA (United Nations Relief and Rehabilitation Administration) på att dessa utsatta grupper inte skulle stanna för gott i Sverige utan förväntades vistas här en tid för rehabilitering för att sedan resa vidare (historikern Klas Åmark i Att bo granne med ondskan från 2011). Det fanns alltså från början en tydlig idé om att flyktingarna skulle återvända antingen till sina hemländer eller fortsätta till nya destinationer som Palestina och USA.

Många av dessa så kallade repatriandi var sjuka och kraftigt försvagade och togs emot i svenska karantänsförläggningar och beredskapssjukhus. I detta paper undersöker jag vilken roll som idén om repatriering spelade för hur mottagandet av, liksom vården och omsorgen om, flyktingarna företogs. Hur behandlades manliga och kvinnliga flyktingar i olika åldrar och av olika nationalitet? På vilket sätt var benämningen repatriandi del i hur omsorg och rehabilitering utfördes? På vilket sätt var det medicinska mottagandet ett biopolitiskt gränsarbete gentemot en flyktingström som av många uppfattades som hotfull?

Framställningen bygger på ett material från myndighetsarkiv på Riksarkivet samt lands- och kommunarkiv i Sverige.

Paper short abstract:

Applying a decolonial approach, i will to briefly reflect over following aspects: a. “White hospitality” and the ‘necessity’ of governmental hostility b. Intimate aspects of hospitality c. Gendered relations of care and hospitality and construction of (un)deserving refugee

Paper long abstract:

Until recently, studies of hospitality have been less prominent within the broader context of studies of global mobilities. Yet, there can be no discussion of hospitality without recognition of the movement of subjects across borders, and a discussion of mobility without attention to practices of reception, hospitality and hostility cannot capture the socio-political impacts of human migration in host countries.

In order to fully understand the privileges embodied in governmental (in)hospitable policies and isolated hosting practices, we should connect past and current histories. Disregarding the colonial genealogy of migration has resulted in an ongoing loss of historical memory that not only ignores the causes of the forced displacement of people but also overlooks the responsibility of the Global North as causing the contemporary situation of ‘crisis’. In locating current forced migration in continuing colonial genealogies, a decolonising approach challenges the willful amnesia that blocks comprehensive understanding of the enduring, intersecting global dilemmas of inequalities and (im)mobilities (Bhambra).

A decolonising approach to migration studies offers insight into how refugees’ (im)mobilities and the (in)hospitable practices of the hosts are intimately intertwined with genealogies of global colonial relations. Applying a decolonial approach, in this theoretical presentation, I aim to briefly reflect over following aspects:

a. “White hospitality” (Kelly) and the ‘necessity’ of governmental hostility

b. Intimate aspects of hospitality and emergence of hostipitality (Derrida) more than the antithesis or absence of hospitality

c. Gendered relations of care and hospitality and construction of (un)deserving refugee