Paper short abstract:

I detta paper undersöks vilken roll som idén om repatriering spelar för medicinskt gränsarbete och humanitärt flyktingmottagande. Exemplet är hur Sverige år 1945 tog emot ett stort antal flyktingar i samband med andra världskrigets slut.

Paper long abstract:

Andra världskriget har beskrivits som en vattendelare för Sverige i fråga om landets inställning till migration. Under några få år gick Sverige från att vara ett emigrationsland till att bli ett immigrationsland som allt oftare tog emot flyktingar och främmande. Samtidigt byggde mottagandet av de tiotusentals evakuerade och f d koncentrationslägerfångar som under 1945 kom med Vita bussarna och inom ramen för UNRRA (United Nations Relief and Rehabilitation Administration) på att dessa utsatta grupper inte skulle stanna för gott i Sverige utan förväntades vistas här en tid för rehabilitering för att sedan resa vidare (historikern Klas Åmark i Att bo granne med ondskan från 2011). Det fanns alltså från början en tydlig idé om att flyktingarna skulle återvända antingen till sina hemländer eller fortsätta till nya destinationer som Palestina och USA.

Många av dessa så kallade repatriandi var sjuka och kraftigt försvagade och togs emot i svenska karantänsförläggningar och beredskapssjukhus. I detta paper undersöker jag vilken roll som idén om repatriering spelade för hur mottagandet av, liksom vården och omsorgen om, flyktingarna företogs. Hur behandlades manliga och kvinnliga flyktingar i olika åldrar och av olika nationalitet? På vilket sätt var benämningen repatriandi del i hur omsorg och rehabilitering utfördes? På vilket sätt var det medicinska mottagandet ett biopolitiskt gränsarbete gentemot en flyktingström som av många uppfattades som hotfull?

Framställningen bygger på ett material från myndighetsarkiv på Riksarkivet samt lands- och kommunarkiv i Sverige.