Utifrån ett etnologiskt perspektiv och med hjälp av begreppet 'epistemiskt självförtroende' (Fricker 2007) utforskar jag hur erfarenheter från vårdmöten där patienten misstros av vårdpersonalen kan påverka patientens tillit till sitt eget omdöme och sig själv som uttolkare av sina kroppssignaler.
Paper long abstract:
I mitt material – insamlat genom semistrukturerade djupintervjuer med patienter som sökt medicinsk hjälp för förlossningsskador eller diagnoser som endometrios och vestibulit – framkommer flera aspekter som rör tillit. Det handlar dels om sjukvårdspersonalens tillit till dessa patienters utsagor, tolkningar och trovärdighet kontra tilliten till medicinsk utrustning. Det handlar också om patienternas tillit till en viss vårdgivare liksom till medicinsk expertis, medicinska praktiker, sjukvårdsapparaten och medicinsk kunskapsproduktion i stort. Det jag vill fokusera på i denna workshop handlar emellertid om en annan form av tillit; tilliten till sig själv som kunskapssubjekt i uttolkandet av sina egna förnimmelser, kroppssignaler och kroppsliga erfarenheter. Denna tillit hänger ofta ihop med de först nämnda formerna av tillit i denna kontext. Deltagarna i min studie har erfarenheter av att bli misstrodda, förminskade och ifrågasatta i vårdmöten rörande sin sexuella, reproduktiva och hormonella hälsa. Deras upplevelser av smärta och andra komplikationer tas inte på allvar och de får höra att ”allt ser fint ut”. I denna workshop vill jag utifrån ett etnologiskt perspektiv diskutera hur sådana erfarenheter kan påverka tilliten till det egna omdömet och uttolkandet av kroppssignaler. Hur kan erfarenheter från det kulturellt kontextuella vårdmötet bäras med och förkroppsligas i patienters vardag och i meningsskapandet kring och förståelsen av sig själva, sin kropp och den smärta de upplever? För att analysera detta tar jag bland annat hjälp av det moralfilosofiska begreppet 'epistemiskt självförtroende' (Fricker 2007).