I ståuppkomik är det viktigt det finns en tillit mellan ståuppkomikern och publiken för att ett framträdande ska bli lyckat. I detta paper undersöker jag hur ståuppkomikerna kan bygga upp men också förlora publikens tillit, samt hur ståuppkomikernas tillit till publiken påverkar vad de skämtar om.
Paper long abstract:
I ståuppkomik är det viktigt det finns en tillit mellan ståuppkomikern och publiken för att ett framträdande ska bli lyckat. Ståuppkomikerns ethos, det vill säga att hen framstår som en trovärdig och rättskaffens person, är en förutsättning för att denna tillit ska uppstå. Om en ståuppkomiker blir misstrodd av publiken kan det vara svårare för hen att framstå som rolig. Detta blev till exempel tydligt i och med ”Metoo”-rörelsens framfart, då ett antal svenska och amerikanska ståuppkomiker anklagades för våldtäkt och/eller sexuellt ofredande, vilket ledde till att flera av dem slutade uppträda (åtminstone för ett tag). Ett annat exempel är när de svenska komikerna Simon Gärdenfors och Anton Magnusson blev avbokade från att uppträda på ståuppkomikklubbar efter att flera kända personer uppmanat till bojkott av deras kontroversiella låt ”Knulla barn”.
I detta paper utgår jag från mitt pågående avhandlingsprojekt där jag analyserar hur normer utmanas och reproduceras inom ståuppkomik. I mitt empiriska material, som består av intervjuer med ståuppkomiker, observationer av ståuppkomik och debattartiklar om ståuppkomik, artikuleras ofta vikten av ståuppkomikernas ethos. På vilka sätt försöker ståuppkomikerna skapa tillit hos publiken och hur kan de förlora denna tillit? Informanterna berättar bland annat om att publiken tappat förtroendet för dem när de har skämtat på ”fel” sätt, men också att de kan utnyttja publikens tillit till dem genom att berätta oväntat provokativa skämt, vilket skapar en komisk effekt. Även ståuppkomikernas tillit till att publiken förstår skämten och inte försöker misstolka dem kan vara avgörande för vilka skämt de väljer att berätta.